Klockan var 16.53 när jag kände att det var något som hände, något jag inte förstod. Något som gjorde att marken skakade och alla runtomkring mig fick panik. Jag var som sagt på semester i Haiti med min familj endast för att ha lite familjetid och koppla av. Aldrig trodde jag att det var då som jag skulle uppleva något jag aldrig trott jag skulle få uppleva.
För drygt en månad sen var det exakt två år sen det hände. Det som ändrade mitt liv...
Vid detta tidslag var jag och min familj vid vårat hotell i utkanten av huvudstaden Port-au-Prince. Plötsligt kände vi hur marken började skaka och en man från hotellpersonalen kom framspringandes till oss och sa att vi skulle akta oss från hotellet för att det kunde rasa. Vid det ögonblicket förstod vi alla att det var en jordbävning och vi genast var tvungna att hitta skydd. Vi sprang bort från alla stora byggnader och tog skydd med alla andra gäster som gjorde likadant. Det var det hemskaste jag upplevt, all skräck och panik runt oss, att inte veta vad som skulle hända. Vi såg hur byggnader rasade ihop medans vi själva kastades fram och tillbaka. Jag såg människor som hoppade från byggnader och människor som skrek av förtvivlan. Efter huvudskalvet kom det flera olika efterskalv som skapade nästan lika stor förödelse som själva huvudskalvet. Det kändes som evigheter.
Till slut när det börjat lugna sig var det enda jag såg kaos. Det var ingenting som var helt, hus eller vägar, jag såg människor som låg under ihoppfallna byggnader. Sedan minns jag inte mycket mer, allt var så överväldigande att jag bara föll ihop, jag svimmade.
När jag vaknade kände jag mig så tom. Jag kunde inte alls förså, var det som jag nyss skådat verkligen sant, hade det verkligen hänt?
Några dagar senare lyckades vi ängtligen få tag i ett plan som skulle ta oss hem till Sverige. Trots att vi inte stannat den tid vi tänkt var det ändå inget som vi ens tänkte på på grund av alla omständigheter. Väl hemma i Sverige igen kände jag en lättnad, det var en sådan trygghet att slippa se allt kaos. Trots att vi var hemma och jag kände mig säker så hade jag ändå inte glömt. Ständigt vare sig jag var med kompisar eller i skolan tänkte jag på allt det jag upplevt. Det gick inte att glömma. Mina föräldrar bestämde sig därför att vi alla skulle gå i terapi eftersom det inte var nyttigt att bara försöka förtränga en sådan extrem upplevlse.
En vecka senare började gå hos en psykolog på Hälsans hus i Lund. Min pyskolog hette Ingrid och var riktigt trevlig.
Jag började att träffa Ingrid en gång i veckan. Det som var mina största problem sen katastrofen var att jag alltid kände mig rädd för att det skulle hända igen och samtidigt som jag uppskattade allt mer kände jag att känslorna från katastrofen tog övertag och gjorde att jag kände mig deprimerad. Det jag och Ingrid började med var kognitiv terapi. Detta gjorde vi för att bara förtydliga mina känslor och se vad som låg i grund till dem. Kognitiv terapi är en enskild terapiform då man vill hitta de tankar som orsakar ens deppressiva känslor. Hon ställde sokratiska frågor för att jag själv skulle uppfatta mina tankar och jag fick även en del uppgifter som jag skulle göra hemma. Katastrofen har blivit ett trauma i mitt liv som jag har svårt att glömma. Ingrid tror även att jag använder mig mycket utav försvarsmekanismen bortträngning. Bortträngning innebär att jag försöker tränga bort mina känslor och minnen som är kopplade till traumat. Jag gör nog det eftersom jag vet att det skadar mig och jag blir ledsen av minnena men att göra så är inte bra eftersom det tär väldigt mycket på ens krafter och man mår dåligt av det. Jag går lite emot mig själv eftersom jag ständigt är rädd att detta ska hända men samtidigt vet jag att risken att det händer något liknande här är väldigt liten.
Det enda jag kan tipsa andra som råkar ut för samma som jag är att gå till en bra psykolog. En bra psykolog som får dig att känna dig trygg och som är din vän. Berätta allt för henne/honom så att du känner att du inte håller allt inom dig själv, man mår mycket bättre av det!
Det är klart att en psykolog inte hjälper dig att bli helt återställd på en kort tid men nu har jag gått hos min psykolog i stort sett ett år och jag mår mycket bättre, men inte är jag helt återställd. Fortfarande tänker jag på denna händelse väldigt mycket och det påverkar mig väldigt mycket. Även om det gör det så ser jag ändå något positivt med denna händelse, man blir så himla mycket mer tacksam för det man har. Jag njuter mer av de tillfällen jag har kul, jag är så tacksam över att alla i min familj klarade sig och att vi faktiskt bara var där på semester.
Bilden jag har valt tycker jag reflekterar så som jag kände precis efter katastrofen och än idag. Vi stod där och tittade på allt hemskt som hände mitt framför oss, alla människors sorg och förödelse. Dock var jag så himla lättad över att jag stod där med dem jag älskade mest och att vi alla hade klarat oss. Jag tänkte vi har i alla fall fortfarande varandra.
// Linn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar